Målet var att banta till max 1.5 ton koldioxid/år, inte för att jag gillar utmaningar utan för att vi måste. Fortsätter vi som vi gör kommer jorden helt enkelt att ge upp. Enligt William Lacy Swing, generaldirektör för IMO kommer det år 2050 pga klimatförändringarna finnas 200 miljoner miljöflyktingar i världen. Områden som bidragit minst till den globala uppvärmningen drabbas hårdast, med torka och översvämningar som följd, vilket i sin tur leder till matbrist och väpnade konflikter. Lösningen finns, men det krävs att var och en tar ansvar och förändrar sin livsstil, genom att t ex:

• Åka kollektivt
• Semestra på hemmaplan
• Byta till förnybar el
• Äta vegetariskt
• Gå ner i arbetstid
• Installera solceller
• Byta till elbil
• Äta veganskt
• Dissa bäst-före-datum
• Äta efter säsong och närodlat
• Åka tåg
• Klimatkompensera t.ex med bidrag till Vi-skogen
• Handla second-hand eller miljömärkt
• Sälja och ge bort istället för att slänga
• Hitta sin stil och skippa trender
• Laga, underhålla och återanvända
• Låna av varandra
• Skaffa bibliotekskort
• Cykla

Skippar vi utlandssemestern är vi enligt klimatkontot i mål med 1.3 ton, annars landar vi på 2.4 ton. Det känns svårt när det inte bara handlar om sol och värme, utan om att träffa familjen. Ska vi hålla målet på 1.5, har vi råd med en resa till Medelhavet var fjärde år.

Om det ändå räckte att offra min överkonsumtion av ostmackor.

Cykelhemester sommaren 2017.

Men när livstilsförändringar blivit till nya vanor, är de inte längre några uppoffringar.

Återbrukad hall hösten 2017.

Närodlad, veganskt och säsongssmart grönkål senhösten 2017.

Läs fler inlägg under kategorin Operation koldioxidbanta.

Förra våren satte jag som mål att släppa ut max 1,5 ton koldioxid/år. Läs mer under kategorin operation koldioxidbanta. Transporter och resor stod för de största utsläppen. Planen var att åka mer buss för att så småningom byta till elbil. Vi började åka mer buss, men när jag bytte till ett jobb som innebär pendling till flera mer eller mindre avlägsna platser, blev det svårt. I torsdags klippte vi tankkortet och bytte dieselsuven mot en Hyundai Ioniq Electric, en elbil som vi laddar på enbart förnybar el (bytte elbolag från Skellefteå Kraft till Umeå Energi).

Batteritillverkningen släpper visserligen ut ca sex ton koldioxid. Men jämförs det med en bensinbil som släpper ut 200 gram per km och körs 1500 mil om året, tar det bara två år att ”tjäna in”. Det kan jämföras med Tesla Model S, som med ett kraftfullare batteri släpper ut upp till 20 ton koldioxid vid tillverkningen. Men i beräkningen som Svenska Miljöinstitutet gjort, är endast körningen av fossilbilen inkluderad, inte tillverkningen, vilket gör det till en inte helt rättvis jämförelse.

Här finns rapporten i sin helhet:

http://www.ivl.se/download/18.5922281715bdaebede9559/1496046218976/C243+The+life+cycle+energy+consumption+and+CO2+emissions+from+lithium+ion+batteries+.pdf

En av slutsatserna är att elbilsköparen bör fundera på vilket behov av räckvidd som finns. Ju kraftfullare batteri desto större miljöpåverkan. Hyundai uppger en räckvidd på 28 mil, i realiteten ca 20 mil. För oss räcker det, trots relativt lång väg till jobbet. Vid ännu längre turer finns det på de flesta större orter snabbladdare.

Fossilbilen (i dubbel bemärkelse) håller på att fasas ut och det känns fint att vara med från början.